Resan med färja från Dalian till Yantai tog sju timmar. Många passade på att få sig lite sömn under tiden. Vi satt också till en början på det hårda, iskalla golvet, men efter kanske fyra timmars rövtortyr kom några kineser och bjöd in oss till deras hytt. Där fanns en ledig säng som vi fick sitta i.
Johan tycker om kinesisk mat. Mest av alla i hela klassen.
Jag på toppen av Taishan!
Hej!
Förra veckan firade hela Kina nationaldagen vilket betydde att vi fick en veckas ledighet från skola och plugg. Skönt. Så jag tog helt enkelt mitt pick och pack och drog iväg på en liten rundresa.
Jag, Erland och Johan åkte söderut ner till en vacker kuststad som heter Dalian. Tydligen hade någon tidskrift placerat denna stad (som enda kinesisk stad) på topp 100-listan över världens renaste städer. Efter två månaders inhalerande av diverse livsfarliga trafikångor kändes det rätt att kurera luftvägarna lite. Och visst, Dalian var ett finfint ställe, lite som Kinas svar på Benidorm med långa sandstränder och gigantiska hotellkomplex. Tyvärr tillät inte klimatet några simturer i havet, men det var ganska trevligt att bara sitta på stranden och andas in de friska havsångorna.
I Dalian bodde jag på det äckligaste hotellet i världshistorien. För 50元 (=50 spänn) per natt fick jag hyra ett slitet skyffe som saknade fönster, rena lakan, fungerande dusch och toalett och all annan sorts bekvämligheter som jag är van vid från studentcampuset. Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen. Standarden här på campuset är grym! Aja, någonting som mitt rum definitivt inte saknade var kackerlackor och äggodör. Tydligen ingick också en miljö som gjorde att det var omöjligt att sova. Min dörr var supertunn och minsta lilla ljud utifrån hördes igenom. Oturligt nog hade någon bestämt sig för att gå fram och tillbaka i korridoren och skrika obefogat just de nätterna jag sov där. Möjligen att hotellet också fungerade som dårhus? Hotell/dårhus. Hmm…
Summa summarum måste jag säga att Dalian var den finaste staden jag hittills besökt här i Kina. Själva city hade många likheter med New York. Allt var väldigt västerninspirerat, med Starbucks i gathörnen och reklamskyltar med en modellerande David Beckham.
Efter den här lilla lyxtrippen tog vi färjan över Gula Havet till Yantai, en annan kuststad. Jag upplevde den här staden mer ”äkta” än Dalian. Förre skyltar var skrivna på pinyin (latinska bokstäver istället för tecken) och fasaderna lite slitnare. Det riktiga Kina helt enkelt. Här stannade vi bara under dagen. På kvällen sa jag adjö till mina resekamrater och tog ensam tåget till Taishan, som är Daoismens allra heligaste berg. Det sägs att om man bestiger det kommer man att leva i 100 år. Jag vill ju leva i 100 år så självklart åkte jag dit.
Taishan är verkligen mäktigt där det sticker upp ur Shandongsprovinsens annars platta landskap. Under tusentals år har kineser vallfärdat hit, besökt de vackra templen som kantrar vandringsvägen och njutit av utsikten från bergets topp. Under kinesernas lediga vecka är besökstrycket värre än någonsin. Att kinesiska regeringen väljer att ge hela Kina ledigt under samma datum är på många sätt vis helt befängt. Tänk er en halv miljard kineser på resande fot, som vill hem till sina familjer och fira. Det är som upplagt för kaos. Under min lediga vecka spenderade jag säkert upp till ett halvt dygn i olika biljettköer. Att man i Kina inte kan köpa biljett före 10 dagar innan resans avgång gör att man oundvikligen hamnar i dessa köer, för de går ju självklart inte att köpa via internet.
Trots den sjuka trängseln hela vägen upp till bergets topp var Taishan utan tvekan veckans höjdpunkt. Så fort ja slog mig ner någonstans för att vila kom det fram någon nervös kines som ville träna sin engelska med mig. Jag vet inte hur många telefonnummer och e-mailadresser jag bytte till mig under de 10 timmar som det tog att ta sig upp och ner för berget. Det var framförallt en tjej i min ålder från Sichuan som extra rolig att prata med. Många av kineserna ville inte alls att jag skulle prata kinesiska med dem, men för henne var det okej och när jag inte förstod någonting översatte hon till engelska. Hon var precis som jag ute och reste ensam, vilket jag tyckte lät förvånande eftersom hon för det första var tjej och för det andra kines. Ensamresande unga kinestjejer är någonting man sällan hör talas om. Kvinnosynen är nämligen fortfarande relativt förlegad i det här landet. Det underlättade faktiskt att ha någon att prata med under vandringen, så man fick annat att tänka på än sitt cp-jobbiga skoskav från alldeles för trånga converse-skor. För jobbigt var det. Trapporna var extremt branta, solen stekhet och min packning tung. Jag fattar ärligt talat inte hur många av kineserna pallade att ta sig den långa vägen upp. Det var liksom alla typer av kroppar som släpade sig upp. Både unga och gamla, tjocka, smala, storrökande, kobenta, fula, snygga. Jag såg till och med en med kryckor och ett ben som liksom inte gick att böja i knäleden. Den snubben förtjänade verkligen en bragdmedalj…
Sista anhalten innan jag återvände till Changchun var Beijing. Där mötte jag upp i princip resten av klassen och hade några dagar av god mat och dryck. Vi passade även på att testa Beijings uteliv. Det var helt okej.
Nu orkar jag inte skriva mer. Just det, anledningen till att jag har lagt upp så få bilder är att servern hela tiden nekar mig att lägga upp flera. Internetuppkopplingen lägger ner hela tiden när jag ska ladda upp. Ni får nöja er med bilden på mig, johan och erland framför den vackra fotbollen som står placerad i en park i Dallian. Förhoppningsvis kan jag lägga upp några bilder senare...
晚安！
